Klara Rosenlund presenterar skulpturen EXHAUST

Fast and the Furious Tokyo Drift kan läsas som mer än en film om bilar, den blir en koreografi av impuls och kontroll i en främmande stad. Man kan också argumentera för att den rör sig kring sökandet efter gemenskap i en ny miljö, och hur känslighet blir förtäckt av morrande motorer tills helheten blir till ett oljud där konturerna försvinner. 
Eller bara den explosiva viljan framåt. I hög hastighet.

Tokyo framträder som ett system av koder, regler och hierarkier man inte förstår, en alienerad protagonist som hittar den motrörelse (eller kanske sidorörelse) han utan språk kan excellera i, där driftingen fungerar som ett gemensamt språk, en praktik där man medvetet glider i gränslandet mellan precision och kaos. En orientering i balansen mellan disciplin och impuls, kontroll och crash.

Kroppen (och bilen som dess förlängning) tränas i att navigera instabilitet, där det okontrollerbara blir en teknik snarare än ett avbrott.

Att istället för att alltid sträva framåt                             acceptera en rörelse i sidled

även när det innebär friktion.